Angrepp och försvar

Jag och min gode vän Pontus har haft ett pågående diskussionsämne ett tag. Det har gällt politik, kultur, tro och fromhetsliv. Den lätta vägen är att antingen helt separera dessa aspekter av det mänskliga livet eller att så att säga islamisera alltihop och därmed inte se distinktionerna mellan de olika sfärerna. Valet tycks stå mellan radikal nominalism eller islam. Men nu är ju, Gud vare tack, inte världen så enkel. Därför har vår heliga Moder Kyrkan alltid haft en annan syn på förhållandet mellan kyrka och stat än såväl det moderna samhället som muslimerna (se Mirari Vos, Quanta Cura, Diuturnum Illud, Libertas o s v).

En sak som har kommit upp är dock frågan om vad vår strategi måste vara i dagens bistra och kalla Sverige, mitt under Herrens skapelses vårsol. För bistert och kallt har Sverige med tiden blivit. Långt borta är tanken om självuppoffring och pliktkänsla som närde vårt land för bara några generationer sedan. Än kan man höra historier om hur det i knapra förhållanden var tvunget för alla i familjen som var kapabla att hjälpa till med försörjningen av hushållet på ett eller annat sätt, hur det var svårt men ändå glädjerikt och fyllt av en självklar och naturlig gemenskap byggd på familjen som grundsten och med den lokala och nationella identiteten som självklar. Nu när sådana historier i allt högre fart ersätts av historier om hur man spenderade sina ungdomsår slöande framför datorn och TV:n är det hög tid att göra en ärlig översikt av det politiska och kulturella läget i Sverige. Själviskhet och begärsuppfyllelse har ersatt generositet och pliktkänsla och ingen är längre beredd att säga de hårda, men befriande, sanningar som vi alla måste höra: denna världen är inte allt, hur du lever här påverkar ditt liv i evigheten, dygderna måste näras i samhället o s v.

Politiken har idag blivit ännu en fråga om utbud och efterfrågan, långt borta är diskussionerna om vad som ska vara samhällets långsiktiga inriktning och slutgiltiga mål. När det går dåligt för sossarna i valet så ställs inte frågan, ”Varför vill inte människor längre ha socialdemokratisk politik?” utan snarare frågan ”Hur ska vi få tillbaka våra väljare?” En övertygad socialdemokrat borde inte vara beredd att kompromissa bort sin socialdemokrati enbart på grund av ett dåligt valresultat, men i dagens läge är det så. Ni tror mig säkert när jag säger att jag inte är socialdemokrat, men de får utgöra ett exempel på problemet med dagens politiska läge.

Vad är det då som skulle kunna vara orsaken till detta förflyktigande av samhälle, politik, kultur och allt annat? Vi måste sätta in det i perspektivet av den strid mellan Guds Stad och Världens Stad som helige Augustinus talade om. Faktum är att jag blir allt mer övertygad om att Sveriges problem började på 1500-talet när hon övergav den katolska tron och ersatte den långsiktiga målsättningen för samhället att prisa, ära och tjäna Gud i detta liv och vara lyckliga med Honom i evighet. Vad blev det artificiella substitutet? Gustav Vasas plundring av kyrkorna för att bygga arméer och bibehålla sin maktposition. En kortsiktighet och oförståelse för de grundläggande lagar som gäller för ett samhälles vidare fortbestånd: enhet i sanning, underordning av samhällsstyrningen under Jesu Kristi Kungadöme, lokalt självbestämmande, balanseringen av den världsliga makten med den (högre) kyrkliga makten.

Förändringen, som också var utbredd i Europa, utvidgades och konsoliderades med den franska revolutionen 1789, ett år som borde sätta skräck i allas öron. När så 1900-talets slut kom fanns inte mer än en handfull katolska stater kvar. Den en gång så rika och intellektuella kristendomen är slagen i spillror, Västerlandet är på skarpt nedåtgående och frågan är om det över huvud taget finns något kvar att rädda från vraket. Jag och min gode vän Pontus har kommit fram till att det i mångt och mycket nu inte längre är fråga om att försvara något som skulle kunna räddas, något som skulle kunna utgöra grogrunden för en revitalisering av det kristna Europa, utan snarare om att bygga upp, grunda nytt, ånyo göra det hästarbete som munkarna, nunnorna, prästerna och teologerna gjorde efter det romerska rikets fall. Att gräva sig ur det dike som vi hamnat i, att återvända till Aristoteles grekiska filosofi, den romerska rätten och Kyrkans moraliska, teologiska och teleologiska grund för ett stabilt och ordnat samhälle där den lilla människan, familjen och de naturliga gemenskaperna står i centrum.

Håller ni med? Diskussionen står nu öppen.

Annonser
Publicerat i Otrampad mark | Lämna en kommentar

Jag älskar Sverige!

Tack gode Gud för att du valt att låta mig födas i detta Nordens land, detta vackra, oförglömliga Norden! Hur vackert har Du inte danat dess berg, dess skogar, dess åar, bäckar och små stigar som sprider sig som spindelnät över outforskade områden. Hur har Du inte inspirerat våra diktare, våra vissättare och våra konstnärer genom tiderna med denna särskilt nordiska blandning av den iskalla och mörka vintern och den varma gassande sommaren?

Nu när våren är i antågande slog det mig i eftermiddags när jag var ute och skulle handla att det minsann var Valborgsmässoafton på lördag. Är det något som har bevarats någotsånär av svensk sedvänja, något som jag själv växt upp med, så är det infirandet av våren med brasa, vacker körsång och marknad. Jag är nu fast besluten att mina barn inte ska gå miste om den glädje som jag nu känner inför att ha fått växa upp i Sverige. Jag önskar att det skulle kunna bli ute på ett vackert lantligt område, med tillgång till milsträckta skogar på alla sidor om huset, redo för varje nyfiket barn att utforska till tusende, att bygga kojor i och att namnge de stora stenarna, de konstiga träden och att till slut känna varenda knut som sin egen handflata. Jag skänker ett tack från djupet av mitt hjärta till mina föräldrar för alla de uppoffringar de gjort för att inte bo inne i en stad eller ett samhälle. Tack mamma och pappa!

Sätt på en skiva med svensk körmusik för våren, ta gärna de sånger som du minns från din barndom — om du inte är uppväxt i 70-talskollektiv vill säga, då rekommenderar jag dig nog snarare att avstå!

Må Gud förläna oss den nåden att vi alltid må vara tacksamma för att Han har placerat oss här i sköna, vackra Norden!

Publicerat i Otrampad mark | Lämna en kommentar

Ny sida: Rannsakan av helighet

Tänkte bara göra lite kort reklam för en ny sida som jag nu publicerat under ”Om katolsk tro”, som heter Rannsakan av helighet. Den är ämnad att vara något slags ”andlig termometer” för hur långt vi kommit i vårt dygdeliv. Håll till godo!

Publicerat i Otrampad mark | Lämna en kommentar

Härlig söndag

image

Dagen har varit riktigt härlig. Jag och min kära hustru började med att höra Mässan och sedan fick vi besök av en god vän och gick en vacker skogspromenad där vi såg Guds skapelses skönhet med spirande blommor och ljuv melodisk skönsång från alla fåglar.

När vi kom hem lagade vi söndagens måltid som kan ses på bild och som vi åt utomhus. Halva min hustrus familj gjorde oss sedan sällskap till kaffe och fika och vi hade ett gott samtal.

Herren är sannerligen god mot oss!

Publicerat i Otrampad mark | Lämna en kommentar

En omöjlighet

Det är omöjligt för mig numera att bara rakt upp och ner be Magnificat utan att stämma upp till sång, till och med när det ska ske i mitt inre så blir det framsjunget utan ljud. Denna djupa lovprisning av Herren är något jag inte kommer våga kommentera här, inte ens fromma och lärda män och kvinnor har vågat sig på den utan ett långt liv med djup andlig mognad.

Detta för mig in på ett ämne som handlar om hur vi så lätt tänker oss att vi minsann är så ”mogna” i det andliga livet därför att vi inte har fallit in i den smala och ytliga idén om att det enda vi behöver göra för att frälsa våra själar är att uppfylla söndagsplikten och eventuellt botplikten om vi känner för det. Men se på helgonen vilken andlig mognad de besatt, hur de verkligen hade förenats med Gud på ett övernaturligt sätt. Detta är vägen för alla, som f. Garrigou-Lagrange OP påpekar i boken jag just nu läser (Les trois conversions…), och vi missar ofta det enorma behovet vi har att oavsett vad vi gör alltid återvända till vårt inre liv, till det enda nödvändiga, det som är bäst. Oavsett om vi är upptagna av studier, av politik, av arbete, av tvister och konflikter av olika slag, så måste vi ständigt återföra detta till det inre livet och till det som är nödvändigt: är denna tvisten/konflikten något som är en del av mitt nödvändiga verk, är dessa studier genomsyrade av Vishetens Ande, är min politik grundad i mitt inre liv? Om vi kan svara ja på dessa frågor kan vi skatta oss lyckliga, annars har vi en bit kvar tror jag.

Älska Gud, älska Maria, älska Kyrkan, älska din familj, älska dina förfäder, älska ditt hemland och din kultur, älska dina fiender, älska din nästa!

Publicerat i Otrampad mark | Lämna en kommentar

Den nya liturgin

“The new liturgy was simply not formed by saints, homines religiosi, and artistically gifted men, but has been worked out by so-called experts, who are not at all aware that in our time there is a lack of talent for such things. Today is a time of incredible talent for technology and medical research, but not for the organic shaping of the expression of the religious world. We live in a world without poetry, and this means that one should approach the treasures handed in from more fortunate times with twice as much reverence, and not with the illusion that we can do it better ourselves.” (Dietrich von Hildebrand, The Devastated Vineyard)

Publicerat i Otrampad mark | Lämna en kommentar

Tack gode Gud!

Hur ofta är det som vi genuint och med eftertanke tackar Gud för Hans gåvor? Är det tio gånger om dagen, en gång om dagen, någon gång i veckan eller är det aldrig? Idag, liksom alla andra dagar, har jag i alla fall anledning att tacka Honom tusenfalt även om det inte räcker för de gåvor Han har givit. Ibland har jag fått säga i bönen: ”Även om jag skulle spendera hela mitt eviga liv med att tacka Dig, o min Gud, så räcker det inte till.”

Idag var jag nämligen i den kaldeiska riten och även om den firas i ett inte helt lämpligt kyrkorum och även om det för närvarande inte firas ad orientem så finns det i alla antika riter en autenticitet och genuin vördnad inför det heliga som i de flesta Novus Ordo-Mässor antingen är helt borta eller så är det endast en spillra kvar — notera dock att jag inte förnekar eller tvivlar på NO:s giltighet över huvud taget (in principi, prästen måste ju dock som alltid ha rätt intention). Idag fick jag också glädjas åt att en av prästerna som koncelebrerade var tidigare muslim och hade omvänts till Tron för fjorton år sedan. En präst som tog sitt kall på allvar och arbetade i Libanon, där tydligen narkotikamissbruk är utbrett, med en ungdomsgård där ungdomarna fick möjlighet att leva ett kristet liv i kroppsarbete, bön och gemenskap.

Igår när jag och min fru bad korsvägen hemma, så valde vi att inte be den enligt den som vi varje fredag får be i kyrkan (ur Oremus). Utan istället valde vi att be den enligt helige Franciskus av Assisis metod. Också detta gjorde att i alla fall jag upplevde att jag knappt skulle kunna återgå till att be korsvägen ur Oremus som i jämförelse var så ”tam” och som inte inbjuder till omvändelse på alls samma sätt. Och efter det så hörde vi den gregorianska Mässan via livemass.net och även om uppspelningen avbröts någonstans vid prästens kommunion så gav det ändå många goda frukter.

När alla dessa skatter upptäcks får det andliga livet en ny skjuts, Anden får lyfta sig till Gud och Gud, qui laetificat juventutem meam, ”som är min ungdoms glädje”, får göra intrång i min själ, lysa med sitt ljus, skina utan hinder. Därför är jag traditionalist!

Publicerat i Otrampad mark | 2 kommentarer

Gregoriansk Mässa varje dag

För de av oss som inte har tillgång till den gregorianska Mässan regelbundet, så har FSSP ett mycket lovvärt initiativ, nämligen att visa Mässan dagligen via internet. Jag har nu hört Mässan på detta sätt några gånger och det är en väldigt intensiv upplevelse, även om det såklart är något annat än i verkligheten.

Så besök LiveMass.net redan idag.

Publicerat i Otrampad mark | Lämna en kommentar

Den gregorianska Mässan

En bra förklaring av varför vi måste återvända till den gregorianska Mässan:

Publicerat i Otrampad mark | Lämna en kommentar

Gudomlig familjeplanering

Tidigare publicerad i det lokala församlingsbladet.

I denna ljuva fastetid fanns det många ämnen att skriva om när jag blev inbjuden att skriva till bladet. Men en sak som slog mig när jag gått och malt över det ett tag är att det ju faktiskt finns ett väldigt tydligt och konkret exempel på hur man överlåter sina vardagliga spörsmål till Gud och till Jesus, nämligen hur vi planerar vårt mottagande av barn.

Det tål att påminna sig om att innan 1930 fanns det inget kristet samfund som var beredd att säga att preventivmedel var OK att använda och när Church of England på sin Lambethkonferens avgjorde att de nu skulle tillåta preventivmedel i extrema fall så möttes de av motstånd från alla håll, inte bara katolskt. Nuförtiden är det endast katolska Kyrkan som håller fast vid denna lära – och det med rätta eftersom det är en fråga om vår eviga frälsning och inte enbart om världsliga avgöranden.

Men en aspekt av denna Kyrkans lära som ofta kommer i skymundan är just varför denna lära är sann på ett djupare plan. Ofta stannar det vid diskussioner om att den preventiva mentaliteten förgör både den fortplantande och den förenande aspekten av det äktenskapliga samlivet. Det är förvisso sant att den gör det, men den preventiva mentaliteten förhindrar inte enbart de äkta makarna från att ge sig själva helt och hållet till varandra, utan också från att ge sig själva helt till Gud, vari vi finner vår enda lycka och frid.

När Adam och Eva syndade i Paradiset så var det efter att Satan hade frestat dem att de skulle bli som gudar, med samma kunskap som Gud, med samma insikt som Gud och med samma makt att avgöra vad som är rätt och fel. Deras fall var en misstro på att Gud hade koll på läget och att Han försåg dem med allt vad de behövde och en tilltro till att de själva visste bättre än Gud. På samma sätt blir det när vi sätter oss själva på Guds tron och avgör själva hur många barn vi ska ha, utan att ta hänsyn till vare sig våra löften när vi gifte oss eller till vad Gud vill använda oss till. Hur kan vi leva i överlåtelsen om vi inte litar på att Gud förser oss med allt vi någonsin kommer behöva? Tänk att från hjärtat kunna säga: ”Ske din vilja, inte min!” (jfr. Luk 22:42)

Innan jag själv gifte mig ansåg jag liksom nu att Kyrkans lära att preventivmedel är förkastligt och att NFP (naturlig familjeplanering) endast var tillåtet i extremfall var sann. När jag nu har ingått äktenskapet och börjar inse vad det faktiskt kommer innebära, när jag får erfara konkret att det måste vara Gud som bär och jag överlämnar mig i Hans goda händer, så inser jag också den oerhörda lycka och frihet som finns i att inte hålla tillbaka något av sig själv, att inte vara rädd för att hemska saker ska hända när man vågar ta emot de barn som Gud ger en. S:t Padre Pio sa att det var märkligare för en människa att vara rädd för att överlämna sig i Guds händer än det är för ett litet barn att vara rädd för att vila i sin moders varma famn. Så låt oss överlämna allt till Gud, även vår familjeplanering. Låt oss leva en gudomlig familjeplanering.

Publicerat i Otrampad mark | Lämna en kommentar