Banal sentimentalitet

Som ett slags motvikt till mitt förra inlägg vill jag också passa på att ta avstånd från den många gånger banala sentimentalitet som kan komma över många fromma, ett slags andligt njutningssökande; andligt frosseri. Det är inte längre Gud som söks, precis som för apologetisten, utan för sentimentalisten endast en känsla, en varm och mysig ”gud” som aldrig bryter in, aldrig blir ett motsägelsens tecken, en gud som är tolerant och modern, alltid redo att anpassa sig efter tidens nycker, en gud som aldrig förmanar eller straffar, aldrig kallar till omvändelse och ett renande som i eld av våra allvarligt förvridna själar; kort och gott en gud som skulle hata Jesus Kristus. Detta är inte Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.

I detta perspektiv är det värt att betänka framförallt en sak som är tydligt i dagens ecklesiastiska klimat: liturgins banalisering. Av någon anledning, och Paulus VI kallade anledningen vid sitt rätta namn (Satan), så för man in element i liturgin för att människor ska få en ”feel good”-känsla och det där lilla pirret längs ryggraden. Man drar in en gitarr och lekfolket ska minsann upp i koret för att verkligen känna sig ”delaktiga”. Tankarna går ibland mer till en scouteld än till tillbedjan av Gud. Jag har ibland sett detta som en form av Kains offer, men jag tror på sätt och vis att det är ännu värre än så, för även om Kain offrade dåligt och ville behålla det bästa själv så offrade han ändå till Gud. Är det verkligen det som görs när ”feel good” och ”inklusiva” värden tar över eller är det en människokult, ett upphöjande och förhärligande av människan snarare än Gud? Det är åtminstone ett tecken på Kains mentalitet när banalitet och sentimentalitet får träda in i vår tillbedjan av Gud, om inte värre.

Skillnad är det i traditionell liturgi, åtminstone när den är korrekt och väl utförd, där minutiösa förberedelser i sakristian, altartjänsten, prästens handlingar, mässtygernas kvalitet, hantverkskunnandet och varje detalj får återspegla att Gud är den Högste, den Allsmäktige, den Allvetande, den Onåbare, och att vi som är Hans tjänare uttrycker vår tacksamhet genom att ge Honom det bästa vi har. Detta gäller givetvis även hängivenheten i bönen, fromheten och dygdelivet.

Så om apologetismen är en brist i fromhets- och religionsdygden, så är den banala sentimentaliteten ett slags uttryck för brister i flera dygder: själsstyrka, fromhet, Gudsfruktan, religion, ödmjukhet, måttfullhet.

Om hilaron

Katolik, gift, matematikstudent, jobbar på äldreboende. Älskar Gud, Maria, min fru, min familj, mina vänner, mina fiender. Allt vilar i Guds händer!
Det här inlägget postades i Otrampad mark. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s