Angrepp och försvar

Jag och min gode vän Pontus har haft ett pågående diskussionsämne ett tag. Det har gällt politik, kultur, tro och fromhetsliv. Den lätta vägen är att antingen helt separera dessa aspekter av det mänskliga livet eller att så att säga islamisera alltihop och därmed inte se distinktionerna mellan de olika sfärerna. Valet tycks stå mellan radikal nominalism eller islam. Men nu är ju, Gud vare tack, inte världen så enkel. Därför har vår heliga Moder Kyrkan alltid haft en annan syn på förhållandet mellan kyrka och stat än såväl det moderna samhället som muslimerna (se Mirari Vos, Quanta Cura, Diuturnum Illud, Libertas o s v).

En sak som har kommit upp är dock frågan om vad vår strategi måste vara i dagens bistra och kalla Sverige, mitt under Herrens skapelses vårsol. För bistert och kallt har Sverige med tiden blivit. Långt borta är tanken om självuppoffring och pliktkänsla som närde vårt land för bara några generationer sedan. Än kan man höra historier om hur det i knapra förhållanden var tvunget för alla i familjen som var kapabla att hjälpa till med försörjningen av hushållet på ett eller annat sätt, hur det var svårt men ändå glädjerikt och fyllt av en självklar och naturlig gemenskap byggd på familjen som grundsten och med den lokala och nationella identiteten som självklar. Nu när sådana historier i allt högre fart ersätts av historier om hur man spenderade sina ungdomsår slöande framför datorn och TV:n är det hög tid att göra en ärlig översikt av det politiska och kulturella läget i Sverige. Själviskhet och begärsuppfyllelse har ersatt generositet och pliktkänsla och ingen är längre beredd att säga de hårda, men befriande, sanningar som vi alla måste höra: denna världen är inte allt, hur du lever här påverkar ditt liv i evigheten, dygderna måste näras i samhället o s v.

Politiken har idag blivit ännu en fråga om utbud och efterfrågan, långt borta är diskussionerna om vad som ska vara samhällets långsiktiga inriktning och slutgiltiga mål. När det går dåligt för sossarna i valet så ställs inte frågan, ”Varför vill inte människor längre ha socialdemokratisk politik?” utan snarare frågan ”Hur ska vi få tillbaka våra väljare?” En övertygad socialdemokrat borde inte vara beredd att kompromissa bort sin socialdemokrati enbart på grund av ett dåligt valresultat, men i dagens läge är det så. Ni tror mig säkert när jag säger att jag inte är socialdemokrat, men de får utgöra ett exempel på problemet med dagens politiska läge.

Vad är det då som skulle kunna vara orsaken till detta förflyktigande av samhälle, politik, kultur och allt annat? Vi måste sätta in det i perspektivet av den strid mellan Guds Stad och Världens Stad som helige Augustinus talade om. Faktum är att jag blir allt mer övertygad om att Sveriges problem började på 1500-talet när hon övergav den katolska tron och ersatte den långsiktiga målsättningen för samhället att prisa, ära och tjäna Gud i detta liv och vara lyckliga med Honom i evighet. Vad blev det artificiella substitutet? Gustav Vasas plundring av kyrkorna för att bygga arméer och bibehålla sin maktposition. En kortsiktighet och oförståelse för de grundläggande lagar som gäller för ett samhälles vidare fortbestånd: enhet i sanning, underordning av samhällsstyrningen under Jesu Kristi Kungadöme, lokalt självbestämmande, balanseringen av den världsliga makten med den (högre) kyrkliga makten.

Förändringen, som också var utbredd i Europa, utvidgades och konsoliderades med den franska revolutionen 1789, ett år som borde sätta skräck i allas öron. När så 1900-talets slut kom fanns inte mer än en handfull katolska stater kvar. Den en gång så rika och intellektuella kristendomen är slagen i spillror, Västerlandet är på skarpt nedåtgående och frågan är om det över huvud taget finns något kvar att rädda från vraket. Jag och min gode vän Pontus har kommit fram till att det i mångt och mycket nu inte längre är fråga om att försvara något som skulle kunna räddas, något som skulle kunna utgöra grogrunden för en revitalisering av det kristna Europa, utan snarare om att bygga upp, grunda nytt, ånyo göra det hästarbete som munkarna, nunnorna, prästerna och teologerna gjorde efter det romerska rikets fall. Att gräva sig ur det dike som vi hamnat i, att återvända till Aristoteles grekiska filosofi, den romerska rätten och Kyrkans moraliska, teologiska och teleologiska grund för ett stabilt och ordnat samhälle där den lilla människan, familjen och de naturliga gemenskaperna står i centrum.

Håller ni med? Diskussionen står nu öppen.

Om hilaron

Katolik, gift, matematikstudent, jobbar på äldreboende. Älskar Gud, Maria, min fru, min familj, mina vänner, mina fiender. Allt vilar i Guds händer!
Det här inlägget postades i Otrampad mark. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s