De sliter i Henne, de törstiga vargar,
Hennes skinande kläder har dolts
av det fula och banala.
Ett anlete sargat av sorgen
bär bördan med mod, ja än finns det liv;
och än finns det hopp.
Man kallar Henne utbytbar,
och väljer att ty sig till världen.
Inom sig tjuvar och mördare Hon bär,
några som högt och andra som lågt
verkar i avsikt att störta den muren,
den muren som alltid beskyddat
vårt folk;
mot falska profeter och onda män.
Vem bär på sorgen när vår Moder dem sargar,
vem av er alla fäller tårar i striden?
Min Moder de jagar med yxa och spett,
bestämda att en gång för alla bli kvitt,
det som de kallar en förstockad
och tom nostalgi.
Hon är min Moder, min älskade Mor,
och om Henne de jagar får jag ta till strid.
Med gråten och bönen och tron som den var,
nu är och skall vara tills endast Domen är kvar.
Den lilla vägen 