Friden

Allt vilar i Guds händer! Allt!

Padre Pio sa att det är konstigare att vara rädd för att kasta sig huvudstupa i Guds famn än det är för ett litet barn att vara rädd för att kasta sig i sin ömsinta mors famn. ”Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.” (Matt 6:34)

Det är lätt att vi blir fixerade vid allt det onda som sker, i världen, i våra familjer, i vår vänskapskrets och i Kyrkan; att vi låter det styra oss. Men är vi då Guds fria barn? Eller styrs vi av synden? Är det vi eller synden som sätter agendan? Är det Kristus eller världen?

Jag hörde någonstans, kommer inte ihåg säkert var det var, att vi egentligen inte bör tolka ”…och dödsrikets portar skall aldrig segra över Henne” så defensivt. Portar är försvarskonstruktioner, inte anfallsvapen. Kristus ska sätta agendan, Kyrkan ska proklamera Hans budskap, vi ska angripa dödsrikets portar och de skall aldrig segra.

Om vi hela tiden fokuserar på vad världen och synden sätter för agenda, om vi bara försöker försvara våra egna bastioner kan vi vara säkra på att vi kommer försvagas. Vi måste ut ur skyttegravarna och överraska fienden. Om vi är för svaga att tro att Gud är med oss, så kommer fienden vinna slag efter slag därför att hans armé är stor och mycket mäktigare än våra egna krafter, men vår bataljon är större och mäktigare den dag vi sätter vår tillit till Honom som är Herre över allting.

När du bevittnar något ont: gör det du måste – ingrip om så krävs, be om du inte kan göra något annat – men bevara alltid friden och förtröstan på Gud. För det är inte du som segrar mot ondskan, det är Guds nåd.