Ett boktips

Om någon fortfarande följer bloggen ifråga, kommer här ett boktips. Filotea av helige Frans av Sales. Köp den, läs den, begrunda den. Endast avsnittet ”Inre ödmjukhet” på ungefär 5 sidor är värt pengarna. Beställ direkt från förlaget Artos (så går pengarna till dem och inte till mellanhänderna): www.artos.se

Rättframhet, enkelhet, ärlighet, det okonstlade och det glädjerika. Detta är skillnaden mellan fariseism och kristen efterföljelse.

Publicerat i Otrampad mark | Lämna en kommentar

Without any doubt or the slightest shadow of alteration…

Objection 1. It would seem that Christ’s Mother was not a virgin in His Birth. For Ambrose says on Luke 2:23: ”He who sanctified a strange womb, for the birth of a prophet, He it is who opened His Mother’s womb, that He might go forth unspotted.” But opening of the womb excludes virginity. Therefore Christ’s Mother was not a virgin in His Birth.

Objection 2. Further, nothing should have taken place in the mystery of Christ, which would make His body to seem unreal. Now it seems to pertain not to a true but to an unreal body, to be able to go through a closed passage; since two bodies cannot be in one place at the same time. It was therefore unfitting that Christ’s body should come forth from His Mother’s closed womb: and consequently that she should remain a virgin in giving birth to Him.

Objection 3. Further, as Gregory says in the Homily for the octave of Easter [xxvi in Evang., that by entering after His Resurrection where the disciples were gathered, the doors being shut, our Lord ”showed that His body was the same in nature but differed in glory”: so that it seems that to go through a closed passage pertains to a glorified body. But Christ’s body was not glorified in its conception, but was passible, having ”the likeness of sinful flesh,” as the Apostle says (Romans 8:3). Therefore He did not come forth through the closed womb of the Virgin.

On the contrary, In a sermon of the Council of Ephesus (P. III, Cap. ix) it is said: ”After giving birth, nature knows not a virgin: but grace enhances her fruitfulness, and effects her motherhood, while in no way does it injure her virginity.” Therefore Christ’s Mother was a virgin also in giving birth to Him.

I answer that, Without any doubt whatever we must assert that the Mother of Christ was a virgin even in His Birth: for the prophet says not only: ”Behold a virgin shall conceive,” but adds: ”and shall bear a son.” This indeed was befitting for three reasons. First, because this was in keeping with a property of Him whose Birth is in question, for He is the Word of God. For the word is not only conceived in the mind without corruption, but also proceeds from the mind without corruption. Wherefore in order to show that body to be the body of the very Word of God, it was fitting that it should be born of a virgin incorrupt. Whence in the sermon of the Council of Ephesus (quoted above) we read: ”Whosoever brings forth mere flesh, ceases to be a virgin. But since she gave birth to the Word made flesh, God safeguarded her virginity so as to manifest His Word, by which Word He thus manifested Himself: for neither does our word, when brought forth, corrupt the mind; nor does God, the substantial Word, deigning to be born, destroy virginity.”

Secondly, this is fitting as regards the effect of Christ’s Incarnation: since He came for this purpose, that He might take away our corruption. Wherefore it is unfitting that in His Birth He should corrupt His Mother’s virginity. Thus Augustine says in a sermon on the Nativity of Our Lord: ”It was not right that He who came to heal corruption, should by His advent violate integrity.”

Thirdly, it was fitting that He Who commanded us to honor our father and mother should not in His Birth lessen the honor due to His Mother.

Reply to Objection 1. Ambrose says this in expounding the evangelist’s quotation from the Law: ”Every male opening the womb shall be called holy to the Lord.” This, says Bede, ”is said in regard to the wonted manner of birth; not that we are to believe that our Lord in coming forth violated the abode of her sacred womb, which His entrance therein had hallowed.” Wherefore the opening here spoken of does not imply the unlocking of the enclosure of virginal purity; but the mere coming forth of the infant from the maternal womb.

Reply to Objection 2. Christ wished so to show the reality of His body, as to manifest His Godhead at the same time. For this reason He mingled wondrous with lowly things. Wherefore, to show that His body was real, He was born of a woman. But in order to manifest His Godhead, He was born of a virgin, for ”such a Birth befits a God,” as Ambrose says in the Christmas hymn.

Reply to Objection 3. Some have held that Christ, in His Birth, assumed the gift of ”subtlety,” when He came forth from the closed womb of a virgin; and that He assumed the gift of ”agility” when with dry feet He walked on the sea. But this is not consistent with what has been decided above (Article 14). For these gifts of a glorified body result from an overflow of the soul’s glory on to the body, as we shall explain further on, in treating of glorified bodies (XP, 82): and it has been said above (13, 3, ad 1; 16, 1, ad 2) that before His Passion Christ ”allowed His flesh to do and to suffer what was proper to it” (Damascene, De Fide Orth. iii): nor was there such an overflow of glory from His soul on to His body.

We must therefore say that all these things took place miraculously by Divine power. Whence Augustine says (Sup. Joan. Tract. 121): ”To the substance of a body in which was the Godhead closed doors were no obstacle. For truly He had power to enter in by doors not open, in Whose Birth His Mother’s virginity remained inviolate.” And Dionysius says in an epistle (Ad Caium iv) that ”Christ excelled man in doing that which is proper to man: this is shown in His supernatural conception, of a virgin, and in the unstable waters bearing the weight of earthly feet.”

–St. Thomas Aquinas, Summa Theologica, Tertia Pars, q28a2

Publicerat i Otrampad mark | Lämna en kommentar

Internet och narcissism

Jag har inte publicerat mycket på länge. Det har varit mycket nyttigt för mig tillsammans med det faktum att jag hållt mig ifrån internetforum och med några undantag också från bloggkommentarer. Jag kommer fortsätta med detta och på obestämd tid kommer bloggen att vara vilande. Eventuellt blir några utdrag ur visa mäns och kvinnors texter publicerade med ojämna mellanrum.

Många av fäderna spenderade lång tid – många år – i kontemplation av Gud och Hans gåvor innan de dristade sig att uttala sig om allehanda ting eller predika, medan jag sett människor som likt mig direkt efter sin konversion gett sig in i apologetikens och publicerandets gebit och senare avfallit från Tron. En stor fara med internet är den narcissism och självupptagenhet som så lätt kommer över oss fallna varelser när vi sätter oss i centrum för skapandet av en blogg och då är steget närmare att också falla för intellektuellt högmod och i slutändan avfall från Tron.

Jag är nog däremot inte helt emot att exempelvis påbörja en nättidskrift i bloggformat eller liknande, som har redaktion och en struktur som grundas i verkliga mänskliga relationer. Om något sådant intresse skulle finnas, kan den intresserade ta kontakt så får vi se om det finns grogrund.

”Påminn dig, käre kristne: du har endast en själ att rädda, En Gud att att älska och tjäna, en evighet att vänta dig. Döden kommer snart. Domen följer. Därefter Himmelen eller helvetet för evigt.” (Från Catholic, tidskrift utgiven av de transalpina Redemptoristerna.)

Publicerat i Otrampad mark | Lämna en kommentar

Banal sentimentalitet

Som ett slags motvikt till mitt förra inlägg vill jag också passa på att ta avstånd från den många gånger banala sentimentalitet som kan komma över många fromma, ett slags andligt njutningssökande; andligt frosseri. Det är inte längre Gud som söks, precis som för apologetisten, utan för sentimentalisten endast en känsla, en varm och mysig ”gud” som aldrig bryter in, aldrig blir ett motsägelsens tecken, en gud som är tolerant och modern, alltid redo att anpassa sig efter tidens nycker, en gud som aldrig förmanar eller straffar, aldrig kallar till omvändelse och ett renande som i eld av våra allvarligt förvridna själar; kort och gott en gud som skulle hata Jesus Kristus. Detta är inte Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.

I detta perspektiv är det värt att betänka framförallt en sak som är tydligt i dagens ecklesiastiska klimat: liturgins banalisering. Av någon anledning, och Paulus VI kallade anledningen vid sitt rätta namn (Satan), så för man in element i liturgin för att människor ska få en ”feel good”-känsla och det där lilla pirret längs ryggraden. Man drar in en gitarr och lekfolket ska minsann upp i koret för att verkligen känna sig ”delaktiga”. Tankarna går ibland mer till en scouteld än till tillbedjan av Gud. Jag har ibland sett detta som en form av Kains offer, men jag tror på sätt och vis att det är ännu värre än så, för även om Kain offrade dåligt och ville behålla det bästa själv så offrade han ändå till Gud. Är det verkligen det som görs när ”feel good” och ”inklusiva” värden tar över eller är det en människokult, ett upphöjande och förhärligande av människan snarare än Gud? Det är åtminstone ett tecken på Kains mentalitet när banalitet och sentimentalitet får träda in i vår tillbedjan av Gud, om inte värre.

Skillnad är det i traditionell liturgi, åtminstone när den är korrekt och väl utförd, där minutiösa förberedelser i sakristian, altartjänsten, prästens handlingar, mässtygernas kvalitet, hantverkskunnandet och varje detalj får återspegla att Gud är den Högste, den Allsmäktige, den Allvetande, den Onåbare, och att vi som är Hans tjänare uttrycker vår tacksamhet genom att ge Honom det bästa vi har. Detta gäller givetvis även hängivenheten i bönen, fromheten och dygdelivet.

Så om apologetismen är en brist i fromhets- och religionsdygden, så är den banala sentimentaliteten ett slags uttryck för brister i flera dygder: själsstyrka, fromhet, Gudsfruktan, religion, ödmjukhet, måttfullhet.

Publicerat i Otrampad mark | Lämna en kommentar

Tron som intellektuell övning…

Att rädda sin själ utan bön är mycket svårt, och till och med har vi sett att det är omöjligt, i enlighet med Guds försyns ordinarie väg. Men genom att be försäkrar vi oss om vår frälsning och det mycket lätt. För att rädda våra själar är det inte nödvändigt att gå ut bland hedningarna och dö martyrdöden. Det är inte nödvändigt att dra sig tillbaka till öknen och bara äta örter. Vad kostar det oss att säga, Min Gud, hjälp mig! Herre, bistå mig! förbarma dig över mig! Finns det något som är enklare än detta? och detta lilla kommer räcka för att rädda oss, om vi är ihärdiga i vårt utförande. (S:t Alphonsus de Ligouri, något redigerat)

Jag tror att många med mig har kommit in i perioder när tron mest har varit en form av intellektuell övning, en slags ”apologetism”. Givetvis menar jag inte med detta att avfärda apologetik eller teologi som sådan, jag anser sådant vara mycket nödvändigt och lovvärt och i sin rätta form är de en fördjupning av vårt gudsumgänge och trosliv. Den teolog som inte blir ett helgon har fel inställning till teologin och sätter prioriteringarna fel. Problemet är nämligen om vi låter apologetiken så att säga ”uttömma” hela vår person på känslor, passion, mystik och bön. Om vi avfärdar sådant som ”sentimentalitet” så är vi ute på hal is, eftersom Gud har skapat oss med dessa egenskaper och Han vill att vi ska använda oss av dem med förnuft och vishet, inte likt stoikerna döda dem.

Ofta hör man i vissa katolska kretsar att känslor inte betyder något, och det ligger förvisso en viss sanning i detta i och med att känslor är sekundära i förhållande till vår vilja. En liknelse är att en person som varit beroende av heroin mycket väl kan både (viljemässigt) hata sitt tidigare beroende och samtidigt ibland känna en stark dragning till att återuppta sitt missbruk. Viljan är då överordnad. Men man kan inte helt frikoppla viljan och känslorna. En god vilja och ett gott samvete leder till nya känslor, omdirigerade passioner och lidelser. Själens djup ska fyllas av Gud och då kommer perioder av både starka frestelser och torka såväl som tröst och frid.

Men för den som fastnat i ”apologetismen” eller tron som intellektuell övning tror jag att mänsklighet och Inkarnationen förblir fullkomligt oförståeliga. I grunden blir den katolska tron, som ju är Inkarnationens tro, helt oförståelig i ett sådant sammanhang. Jag tror att jag ska ge bönen en chans.

Publicerat i Otrampad mark | 2 kommentarer

Om att skära och trimma

Jag har mer och mer börjat förstå att en stor och viktig del i det andliga livet är behovet av att ständigt skära och trimma i det egna livet: att prioritera, att välja, att bedöma. Förhoppningsvis har vi inte låtit oss bli så sjuka att vi får hugga vid roten och börja om från början (om vi exempelvis begått en dödssynd), men för att vi inte ska hamna där så måste vi sköta om det ömtåliga, lilla träd som är vår själ.

För några veckor sedan började jag, efter att ha tjatat om det hur länge som helst, att träna igen. När man har en sysselsättning vars huvudsakliga fysiska ansträngning består i att cykla fram och tillbaka till universitetet, så är det oundgängligt att trötta ut kroppen fysiskt på något annat sätt. Detta innebär givetvis att man måste prioritera, denna ständigt begränsade tillvaro kräver av oss att vi gör val, att vi fäller domar om vad som är värt att lägga tid på och vad som måste skäras bort. Det är ju antik visdom att det är bättre att göra få saker bra än att göra många saker mediokert. Därför har jag sakta men säkert trimmat och skärt i min internetnärvaro, även om jag på sistone märkt att jag suttit mer än tidigare igen. Det har säkert märkts på takten i bloggen och jag märker det själv i hur jag följer andras bloggar: från ett 20-30-tal bloggar till 7-8 bloggar att följa noggrannt gör mycket stor skillnad och frigör tid till viktigare saker.

På många sätt kan man se denna eviga internetnärvaro, till och med nu på alla smartphones, som ett slags frosseri, med den skillnaden att vi nu saknar yttre begränsning på hur mycket och hur länge vi kan frossa. Såsom all synd är det ju en fråga om att använda något gott på ett felaktigt sätt. För teknologin i sig kan mycket väl användas till gott. Problemet är att vi med våra fallna naturer så lätt dras in i en låtsasvärld där man ständigt måste kolla vad som hänt på Facebook, Twitter och femhundratjugo bloggar. Men det distraherar oss från vad vi verkligen behöver: bön, daglig pliktuppfyllelse, fysisk trötthet, skogspromenader, bokläsning.

Be för mig att jag ska finna balansen i vardagen.

Publicerat i Otrampad mark | Lämna en kommentar

Där synden flödar över…

…där flödar nåden än mer. (jfr Rom 5:20)

Det är ofta lätt, i alla fall för min egen del, att så överdrivet fokusera på det ondas närmast bländande omfattning i vår värld att jag blir blind för nådens verk i världen. Nåden flödar alltid mer än synden, därför att Gud alltid är större än det skapade och Hans godhet alltid vinner över mörkret. Men nåden verkar inte som synden med buller och bång, eller oftast inte i alla fall. Medan synden genom sin upproriska natur stoltserar öppet med sin skamlöshet, så verkar nåden bakom fiendens linjer, utom sikte.

Vår Herre föddes i Betlehem, i en liten by på den israeliska landsbygden för lite drygt två tusen år sedan. Hans mor och Hans fosterfar var ödmjuka och fattiga, hårt arbetande och rättfärdiga. De gjorde inte stort väsen av sig utan vandrade med Gud såsom Enok och Noa gjort före dem och som människor skulle göra även efter dem. Men det var något mycket speciellt med det barn som föddes i Betlehem, det var Gud själv, som nästan smög in i världen, utöver sina föräldrar endast erkänd som kungarnas Kung av några herdar och män från öster.

Vi kanske inte ska leta efter nådens verk i nyheterna. Vi kanske ska leta först och främst i vår egen själ. Det är där Gud övervinner ondskan, utom sikte för världen.

Publicerat i Otrampad mark | Lämna en kommentar

Att blogga eller inte blogga…

…det är frågan!

”Mina bröder, bli inte lärare allesammans, ni vet att vi får en strängare dom[.]” (Jak 3:1)

Publicerat i Otrampad mark | 2 kommentarer

Kyrkan lär oss…

It is not the case that in the expanding universe, at a late stage, in some tiny corner of the cosmos, there evolved randomly some species of living being capable of reasoning and of trying to find rationality within creation, or to bring rationality into it. If man were merely a random product of evolution in some place on the margins of the universe, then his life would make no sense or might even be a chance of nature. But no, Reason is there at the beginning: creative, divine Reason. And because it is Reason, it also created freedom; and because freedom can be abused, there also exist forces harmful to creation. (Benedict XVI, Easter Vigil Homily 2011)

Publicerat i Otrampad mark | Lämna en kommentar

Oscar Wilde, en konvertit

”The Catholic Church is for saints and sinners alone. For respectable people there is the Church of England (eller Svenska kyrkan, min anm.).” (Oscar Wilde, konverterade i slutet av sitt liv till den Heliga Kyrkan)

Publicerat i Otrampad mark | 5 kommentarer